and i followed him around
Det är till någon som läser allt annat jag ber honom läsa. Någon som tar sig tid att försöka förstå mina skriverier som ibland är allt annat än konkreta. Det är till någon som skrattar åt mina ordvindlingar och som slutar snarka när jag sparkar honom på nätterna. Det är till någon som har de vackraste ögon jag sett och när de skrattar blir mina dagar till lycka och glitter regnar ner över vardagsrumssoffan.
Någon som kramar om mig när jag stiger upp klockan fem på morgonen med små små ögon, inrullad i ett täcke och med kalla fötter tassar ut i köket bara för att få lägga min nos i hans öra. Det är till någon som jag vill sjunga högt varje gång jag ser. Det är till någon som tänker praktiskt när jag saknar all logik i världen.
Någon som lagar mat åt mig, eftersom jag inte tycker om att koka.
Någon som har vackra fötter och som tycker om att bygga hus, vilket nästan får mig att vilja det samma.
Någongång.
Någon som verkligen får mig att vilja bekräfta alla klyschor om kärlek som finns. Men det är sant. Det är på riktigt.
Jag är så kär så jag tror jag blir till ett vårväder.
här kommer lycka för dårar och drömmar
en liten flicka i för stora skor säger "Jag skall nog lyckas"
Dagarna snurrar runt runt runt. En aningen borttappade och glömda
Även om ingen minns vad som egentligen hände
regnbågsspiltter
finns det fortfarande kvar
små strimmor av solljus över lakanen och havslängder av vatten
en liten flicka i förstora skor
här kommer lycka
havslängder och dagsljusa nätter
kartor och kompasser räknas mindre än
regnmålnsstråk
hjärtan och kapillärer
räknade är dagarna. likt små räkor ligger de i vasken och ser ynklinga ut.
Endast en liten dag kvar på jobbet, vilket i sin tur betyder mindre än två veckor till avfärd. Toppen!
Ute är det kallare än minus tjugo. På något sätt känns det som att det kommer att vara bättre med varmare än plus tjugofem grader.
mellan tårna och ut över tangentbordet faller jag in i bilden
Fastklistrad och inklippt, så känns det. Det är som att bli fotad på gränsen mellan vakna och somna. Ända ut i tårna känns det. Under och ovanpå mellan naglarna. Det är inte obehagligt, bara en flyktig känsla av illamående. Tårna tåras av allt glassplitter.
Under mina naglar vissnar gräset och nagellacket flagnar likt höstlöv. Sprickorna sträcker sig ner till fästet. Prickar och bristningar av för lite kalcium. Det hjälper inte ens med tabetter längre. Sprickorna spräcker skyddsräcket. Huden börjar torka. Vit som snö dör den över tangenterna.
På bilden är jag fortfarande hel.
soppa
Igår åt jag fyra fastlagsbullar. I dag slank ännu en ner. I förrgår försvan också en på kaffepausen. Det ligger fortfarande en bulle i kylskåpet och ruvar. Mums!
Tur att jag gillar dem, annars skulle det vara jobbigt att behöva äta så många.
Dagens sanningar
1. Mitt hår har blivit så pass långt att det går att göra en rotfläta av det. Toppen!
2. Jag gillar att gå in till Torghallen och veta att jag inte behöver jobba där just då.
3. Det ligger tre perfekt mogna avokadon och väntar på mig hemma i lägenheten.
4. Ikväll ska jag laga afrikans grönsakssoppa eller zucchini soppa, vilket får mig att låta mycket matlagningsaktiv. Så är dock inte fallet. Men jag råkar ha en svaghet för att koka soppor. De är goda och det enda man behöver göra är i princip att hacka alla ingredienser och blanda ihop dem. Glöm inte att tillsätta vatten!
5. Jag hör på Abba dancing queen för tillfället.
Det var allt och inget. Egentligen vill jag skriva om mitt goda humör. Men jag känner att det är ohyfsat att må alltför bra. Därför lämnar jag er med ett leende.
walking on sunshine
L O N D O N
I N D I E N
N E P A L
B A N G L A D E S H
T H A I L A N D
Vaccinationerna är fixade. Väskan väntar på att packas. Vänner ska besökas. Sommarkläder framgrävas. Myggspray och diarrémedicin nerpackas. I filmen om mitt eget liv kommer låten "Walking on sunshine" att spela på högsta volym när jag stiger av planet i London.
puss och kram och smek och lek. Det är inget allvarligt. Det är endast underbara underligheter och avsaknaden av arbete. Lön på kontot och min sommar börjar om mindre än tre veckor!
med en regnbåge i vänster öronsnibb och en fjäder i den andra
Moahahha! Jag kan inte hjälpa det. Vårkänslorna flyger runt inuti mig. Det är troligen för att solen skiner för fullt och jag längtar efter min kärleksvän och feberfrossan är helt borta och jag känner att det här nog kan bli något.
ge mig somrigt slingriga vägar
gropar att cykla över
katter som ylar i natten
en luftgitarr och klänningar som virvlar av sig själv
knäskålar som klapprar
ögon som blinkar mot den aldrig mörknande natten
en hand att hålla när vi springer över vågorna
mot våra luftburna broar
jag har spansk musik som jag inte förstår. någon som kallar sig jag älskar dig. jag har en vit fjäder i mitt högra öra. den andra ligger på botten vid goas stränder. vågorna tog den. vattnet var för salt för tårar. nu bär jag regnbågen i det vänstra. mina öron bär förhoppningar och regnbågar. musiken spelar. det är inte spanien. inte goa. det är finland och februari. men i verklighetens utkanter rullar våren sakta in
.
V Å R E N
Jag är sjuk. Helgen spenderades i en feberdvala som steg enda upp till 39,5 grader. Jag var rätt säker på att jag skulle frysa ihjäl. Men efter otaliga febernedsättande och en saga som mamma läste åt mig, kändes det bättre. Jag måste säga att jag nästan var vid medvetandet. Jag kunde åtminstone se hela Pretty woman utan att somna och börja drömma om skördetröskor. Fråga inte varför!
I dag mår jag bättre. Så bra att jag har skrivit en halv artikel dagstidningen, ätit en toffestrut och hör och häpna, sett en till film! Ojojoj. Nu väntar jag på läkarsamtal, antingen räddar de mig eller sjukförklarar mig i evigheters evighet känns det som.
Försökte ladda upp en bild till bloggen, men något verkar ha gått fel. Jag kan lika bra erkänna att jag har en speciell teknisk talang. Jag klarar av att slå ut all teknisk utrustning inom en cirka 500 meter från den plats där jag befinner mig. Allt från våffeljärn och OH-apparater till datorer och biofilmer har jag hunnit med. Men bilden fixar sig i ett senare skede.
Nu ska jag kura ner mig i soffan och drömma om våren. Tänker er det gemytliga skramlet från en cykel som rullar nerför dammiga gator. I det tidiga kvällsljuset är gatorna täckta i ett kvarglömt damm från vintergruset som räddat oss från att halka ihjäl oss under vintermånaderna. Att luta sig bakåt mot en solljummen husvägg när det är nästan-ingen-jacka-varmt. Luften yr av förhoppningar. Önskningar regnar ner från balkonerna när det sista vinterdammet slängs ut. Än är vi inte riktigt där. Snön kommer att falla. Pulkorna kommer att dras uppför backar och skidor vallas. Näsor snytas och frusna läppar fråga efter varm kakao. Men vet ni, det kommer att hända. Det lilla under som kallas "vår". Varje år, år ut och år in, inträffar det. Förhoppningarnas tid. När cyklarna återigen börjar skramla istället för att trilskas och gnisla. Håll ut. Andas. Snart är våren här!
Varje morgon gnolar jag sakta. Ibland får jag ett svar. Genom all snö hör jag det sovande gräset nynna tillbaka. Våren bidar sin tid. Vännta bara.
bland flyktingar och folkdräkter hittas den
Vi har inte riktigt blivit kompisar än. Men jag känner att det är på gång. Än så länge stirrar vi lite surt på varandra och undrar varför vi egentligen måste höra ihop. Men jag vill ju informera er om att jag finns. Jag vill sjunga flyktiga sånger som vaggar till sömns. Kanske någon någongång sjunger för mig med. Det är dags nu.
Det är dags för en första sång.
Iklädd i folkdräkt spatserade hon genom rummet. Somaliska kvinnor hurrade till svar. Kurder skrattade och kliade sin skäggstubb. Asiaterna log och applåderade artigt. Det är första gången i hennes tjugo åriga liv som hon iklätt sig en folkdräkt. Men det verkar åtminstone roa publiken. Folk med diverse nationaliteter skrattar och klappar, de undrar troligen varför inte finländare jämt går klädda i de här färggranna kreationerna. Men lite frågande kan man verkligen ställa sig till de små hattarna som knappt verkar hållas på huvudet.
Runebergstårtor får samsas med afrikansk broilergryta. I luften studsar otaliga språk och dialekter fram och tillbaka. Det är underbart och jag trivs. Tyvärr är det här inte vardag för mig, men jag skulle önska att det vore det. Som någonslags speciallärare i svenska och finska för invandrare mår jag bättre än jag någonsin gjort på en arbetsplats tidigare.
Här lämnar jag henne nu. Utanför fönstret ligger snön i höga drivor. Hennes skor blir alldeles våta när hon banar sin väg till bilen. Hon startar, borstar och kör hemåt. Hon lyssnar. Någonstans bland flyktingar och folkdräkter hörs den extra bra. Det är en vaggvisa för flyktbenägna och när hon hör den blir hon lugn. För den sjungs från en plats hon vill stanna på.
Jag trampar ner gasen och glömmer bort att andas i nerförsbackarna. Det är inte mycket. Men min vaggvisa säger mig att det är ett steg på vägen.
