V Å R E N
Jag är sjuk. Helgen spenderades i en feberdvala som steg enda upp till 39,5 grader. Jag var rätt säker på att jag skulle frysa ihjäl. Men efter otaliga febernedsättande och en saga som mamma läste åt mig, kändes det bättre. Jag måste säga att jag nästan var vid medvetandet. Jag kunde åtminstone se hela Pretty woman utan att somna och börja drömma om skördetröskor. Fråga inte varför!
I dag mår jag bättre. Så bra att jag har skrivit en halv artikel dagstidningen, ätit en toffestrut och hör och häpna, sett en till film! Ojojoj. Nu väntar jag på läkarsamtal, antingen räddar de mig eller sjukförklarar mig i evigheters evighet känns det som.
Försökte ladda upp en bild till bloggen, men något verkar ha gått fel. Jag kan lika bra erkänna att jag har en speciell teknisk talang. Jag klarar av att slå ut all teknisk utrustning inom en cirka 500 meter från den plats där jag befinner mig. Allt från våffeljärn och OH-apparater till datorer och biofilmer har jag hunnit med. Men bilden fixar sig i ett senare skede.
Nu ska jag kura ner mig i soffan och drömma om våren. Tänker er det gemytliga skramlet från en cykel som rullar nerför dammiga gator. I det tidiga kvällsljuset är gatorna täckta i ett kvarglömt damm från vintergruset som räddat oss från att halka ihjäl oss under vintermånaderna. Att luta sig bakåt mot en solljummen husvägg när det är nästan-ingen-jacka-varmt. Luften yr av förhoppningar. Önskningar regnar ner från balkonerna när det sista vinterdammet slängs ut. Än är vi inte riktigt där. Snön kommer att falla. Pulkorna kommer att dras uppför backar och skidor vallas. Näsor snytas och frusna läppar fråga efter varm kakao. Men vet ni, det kommer att hända. Det lilla under som kallas "vår". Varje år, år ut och år in, inträffar det. Förhoppningarnas tid. När cyklarna återigen börjar skramla istället för att trilskas och gnisla. Håll ut. Andas. Snart är våren här!
Varje morgon gnolar jag sakta. Ibland får jag ett svar. Genom all snö hör jag det sovande gräset nynna tillbaka. Våren bidar sin tid. Vännta bara.
Ibland låter det, som om våren själv pratar. Tänk om en sjuk vår, som ligger i sängen och ser på filmer, en vår som är för livlig och otålig att vänta på maskinernas betänksamhet och försikt, tänk på en vår, som drömmar av alt, som menskorna brukar förbinda med honom. Denna vår väntar på ögonblicket, när menskornas förhoppningar är tillräkligt stora och när den första börja tro på att han har kommit. Sen rusar han ut och sprider sig och tackar oss alla, att vi varje år tror på honom. Vi själva är vårens barnmorskor.
