bland flyktingar och folkdräkter hittas den
Jag och min nya blogg.
Vi har inte riktigt blivit kompisar än. Men jag känner att det är på gång. Än så länge stirrar vi lite surt på varandra och undrar varför vi egentligen måste höra ihop. Men jag vill ju informera er om att jag finns. Jag vill sjunga flyktiga sånger som vaggar till sömns. Kanske någon någongång sjunger för mig med. Det är dags nu.
Det är dags för en första sång.
Iklädd i folkdräkt spatserade hon genom rummet. Somaliska kvinnor hurrade till svar. Kurder skrattade och kliade sin skäggstubb. Asiaterna log och applåderade artigt. Det är första gången i hennes tjugo åriga liv som hon iklätt sig en folkdräkt. Men det verkar åtminstone roa publiken. Folk med diverse nationaliteter skrattar och klappar, de undrar troligen varför inte finländare jämt går klädda i de här färggranna kreationerna. Men lite frågande kan man verkligen ställa sig till de små hattarna som knappt verkar hållas på huvudet.
Runebergstårtor får samsas med afrikansk broilergryta. I luften studsar otaliga språk och dialekter fram och tillbaka. Det är underbart och jag trivs. Tyvärr är det här inte vardag för mig, men jag skulle önska att det vore det. Som någonslags speciallärare i svenska och finska för invandrare mår jag bättre än jag någonsin gjort på en arbetsplats tidigare.
Här lämnar jag henne nu. Utanför fönstret ligger snön i höga drivor. Hennes skor blir alldeles våta när hon banar sin väg till bilen. Hon startar, borstar och kör hemåt. Hon lyssnar. Någonstans bland flyktingar och folkdräkter hörs den extra bra. Det är en vaggvisa för flyktbenägna och när hon hör den blir hon lugn. För den sjungs från en plats hon vill stanna på.
Jag trampar ner gasen och glömmer bort att andas i nerförsbackarna. Det är inte mycket. Men min vaggvisa säger mig att det är ett steg på vägen.
Vi har inte riktigt blivit kompisar än. Men jag känner att det är på gång. Än så länge stirrar vi lite surt på varandra och undrar varför vi egentligen måste höra ihop. Men jag vill ju informera er om att jag finns. Jag vill sjunga flyktiga sånger som vaggar till sömns. Kanske någon någongång sjunger för mig med. Det är dags nu.
Det är dags för en första sång.
Iklädd i folkdräkt spatserade hon genom rummet. Somaliska kvinnor hurrade till svar. Kurder skrattade och kliade sin skäggstubb. Asiaterna log och applåderade artigt. Det är första gången i hennes tjugo åriga liv som hon iklätt sig en folkdräkt. Men det verkar åtminstone roa publiken. Folk med diverse nationaliteter skrattar och klappar, de undrar troligen varför inte finländare jämt går klädda i de här färggranna kreationerna. Men lite frågande kan man verkligen ställa sig till de små hattarna som knappt verkar hållas på huvudet.
Runebergstårtor får samsas med afrikansk broilergryta. I luften studsar otaliga språk och dialekter fram och tillbaka. Det är underbart och jag trivs. Tyvärr är det här inte vardag för mig, men jag skulle önska att det vore det. Som någonslags speciallärare i svenska och finska för invandrare mår jag bättre än jag någonsin gjort på en arbetsplats tidigare.
Här lämnar jag henne nu. Utanför fönstret ligger snön i höga drivor. Hennes skor blir alldeles våta när hon banar sin väg till bilen. Hon startar, borstar och kör hemåt. Hon lyssnar. Någonstans bland flyktingar och folkdräkter hörs den extra bra. Det är en vaggvisa för flyktbenägna och när hon hör den blir hon lugn. För den sjungs från en plats hon vill stanna på.
Jag trampar ner gasen och glömmer bort att andas i nerförsbackarna. Det är inte mycket. Men min vaggvisa säger mig att det är ett steg på vägen.
Kommentarer
Postat av: Ellen
Åh, du skriver! Och du skriver så fint.
Postat av: Linafina
Ja, jag e nog på gång nu. Men jag kom av mig en aning. För jag har haft nästan 40 graders feber i helgen. Gudars skymning säger jag bara. nära döden upplevelse.
Trackback
